Ibland hatar jag mig själv, på riktigt. Vissa perioder tycker jag så synd om mig själv att jag liksom inte orkar hålla humöret uppe. Men sen tänker jag efter och blir så jäkla arg på mig själv istället. Varför? Jo för att flera miljoner människor har så himla mycket sämre än mig och här sitter jag och gnäller för småskit egentligen. Därför hatar jag mig just då. För varför ska man gnälla när man har det så bra? Bara för att man inte riktigt vet var man har sig själv för tillfället. Det kommer bli ändring på det så småning om och jag kommer aldrig hamna i en situation där jag inte har folk som stöttar mig, för det har jag. Är annars en positiv människa och vill alla så himla väl hela tiden, ibland utsätter man sig själv för saker som inte ens har med mig att göra.

 

Det är jobbigt att lämna det som en gång var en självklarhet - skolan. Jag vet inte, känns bara som man går på automatik och har inte tid att njuta. Att inte varje dag träffa sina kompisar och i mitt fall inte bo i min lägenhet på heltid har varit en helomvändning. Ja jag har ett jobb som jag trivs med till 100% (plus att jag faktiskt har ett jobb, fortfarande svårt att uppskatta det man har), underbara föräldrar och vänner men något saknas. Vill ha det jag hade förut, rutiner man haft sen man började ettan på Lönnbergskolan. Nä studenten kom lite väl fort.

 

Inte ofta jag skriver om hur jag verkligen känner men det känns ändå bra. Kanske finns det någon där ute som känner likadant, vad vet jag. 

 

Nu ska jag koka té och mysa ner mig i soffan. Hörs hej ♥